Terapi partner

Practice Management Software, Therapy Notes, appointment scheduling software with appointments reminder, and documentation management for therapists, counselors and behavioral health professionals Practice Management Software, Therapy Notes, appointment scheduling software with appointments reminder, and documentation management for therapists, counselors and behavioral health professionals Therapy Partner's Practice Management Software Our practice management technology for psychologists, psychiatrists, therapists, and counselors allows you to spend more time doing what you love and less time what you don’t. Our single, automated system lets you handle the entire business side of your practice - documentation manegement ... With the help of Capterra, learn about Therapy Partner, its features, pricing information, popular comparisons to other Mental Health products and more. Still not sure about Therapy Partner? Check out alternatives and read real reviews from real users. Our psychotherapy notes software features include a client portal, scheduling, patient reminders electronic therapy notes and payment processing. Organising Sports & Wellness Events? Let Us Be Your Recovery Partner Contact Us Why Sports Recovery? Providing sport massage at sports events will be a value-added services to sports events participants, serving as a recovery partner that will minimize the risk Therapy Partner Solutions is the parent organization of a portfolio of operations, finance, staffing, compliance and billing companies. Bringing together businesses in these areas of specialization enables us to help health systems, hospitals, home health organizations and private practice outpatient clinics provide best-in-class therapy ...

Känner mig så ledsen och besviken på min sambo

2020.09.11 14:09 lostpassword3896 Känner mig så ledsen och besviken på min sambo

Det här ska ju egentligen gå till off_my_chest eller så men jag lyckas verkligen inte få ut det här på englesk och dessutom vill jag helst slippa amerikanska moralister. Well. Moralisterna kanske kommer här också iofs. Ska försöka att inte tråka ut er med detaljer.
Jag och min sambo träffade när hon var 18 och jag 27. Vi var först kompisar som ibland hade sex med varandra och efter ett tag så flyttade hon ihop med mig eftersom att hon behövde någonstans att bo. Några månader efter flytten så blev vi ett par och mindre än ett år efter det föddes vårt första dotter. inte den mest optimala tågordningen men nu blev det så.
Vårt förhållande har varit stormigt från dag ett. Vi har båda psykisk ohälsa som vi brottas med. Två gånger har vi gjort slut. Första gången var 2017 och vårt andra barn hade just fötts några månader tidigare. Vi var isär i typ två månader innan jag kom tillbaka. Vi lovade att vi skulle jobba på vårt förhållande och gå i terapi. Att vi skulle bli bättre på att finnas där för varandra. Inget va detta hände och vi pratade mindre och mindre om sådant som inte rörde hemmet eller barnen. Det gick typ sex månader mellan gångerna vi hade sex.
Det tog slut sommaren 2018. Hon tycker att jag gjorde slut, jag ser det mest som att det var oundvikligt att det gjorde det. men ja. Det var väl jag som sa de sista orden "då finns det väl inget mer att göra då".
Vi träffades några gånger under hösten, mest med barnen. Vi låg två gånger och båda gångerna blev vi ledsna och arga på varandra. Det var en shittorm och verkligen inte värt det. Maj 2019 får jag ett sms från henne. Hon vil ses och ligga. Tydligen har hon drömt om mig. Egentligen borde jag väl sagt nej men jag tänkte nog mest "vafan. varför inte?". Sedan dess har vi setts hela hösten och i februari blev vi ett par igen.Det kändes så mycket bättre. Vi såg till att ha roligt. Vi reste bort tillsammans för att komma ihop oss igen. Vi var i ett bättre headspace än förut. Vi båda var bättre medicinerade och hade väl hunnit lära känna sig själva lite mer.
Vi skulle inte flytta ihop! Hon var iofs tydlig med att hon ville ha samboliv igen men inte så snabbt inpå. Dessutom ville hon inte att jag skulle flytta in bara för att mitt andrahandskontrakt tog slut. Låter väl löjligt men hjärnspöken finns där och jag ville inte heller stressa. Jag fixade en ny, större lägenhet och det tog väl typ två veckor för henne att flytta in.
Det funkade. Det rullade på. I juli skulle vi gå ut och ha det mysigt på htell bara hon och jag. på en pub träffade hon en kompis och hon började hänga med hans gäng. Det blir ofta så när hon/vi går ut så jag fick väl hänga på även om det kändes rätt surt. Hon började snacka med en kille och glömde typ bort mig.
Helgen efter så hängde hon hos honom från fredag till söndag. Hon var nästan omöjlig att få tag i och kunde inte berätta när hon tänkte koma hem. jag var rätt förbannad och när hon väl kom hem så bråkade vi. Hon kallade mig kontrollerande. Måndag kväll kom det fram att hon var förälskad i snubben. Hon ville åka och träffa honom igen. Hon ringde mitt i natten för att tala om att hon inte tänkte komma hem. Jag talade om att jag började bli trött och utmattad
Alltså. jag har inget emot det här i sak. Jag har själv helt klart pollytendenser och har velat ha ett öppet förhållande men valt att inte pusha för det iom att hon inte velat ha det. Att hon nu bad om att öppna vårt förhållande var en chock men det kändes spännande. En oväntat utveckling som kunde bli kul.
I början fungerade det bra. Det kändes som att vi stärktes och vi bekräftade varandra mer. Men det tog kanske max två veckor innan det vände. hon blev sämre, ja rent sagt usel, på att håla överenskommelser och vara ärlig. Hon sa att hon skulle komma hem men var borta ett dygn till. Vi missade två möten på banken för att hon försov sig. Hon ringde mitt i natten och sa att hon tänkte stanna kvar istället för att komma hem. jag sa att jag började bli trött av att jobba heltid, hämta barnen, sköta allt hemma och vara stressad över att inte veta när hon skulle vara hemma. Hon blev först arg och kontrade med att det var många ensamstående som levde som jag gjorde nu. Sedan lovade hon mig att jag skulle få sova ut en söndag. Klockan 01:17 ringer hon och säger att hon sitter i en park och att det är för långt att åka hem. När jag blir sur så lägger hon på men jag hinner först höra hur hon gnäller över mig som att hon var värsta tonåringen.
När hon är hemma pratar hon bara om den här killen och hans gäng. Hon blir irriterad när jag försöker ge henne en kram eller annan närhet. Hon säger inte att hon älskar mig förutom när jag säger det först.
Min hyresvärd vill flytta tillbaka. Eller det vill hon ite alls men hon orkar inte hyra ut mer i andra hand eftersom att föreningen klagar på oss. jag har inte berättat det för henne för att jag inte vill att hon ska stressa över det. Vi har sagt att det smartaste vore att flytta in i hennes tvåa. Det blir trångt men får gå. Hon tycker att vi ska vänta med att planera något. Det är tre veckor kvar innan jag måste vara ute.
I förgår låg vi och tjafsade halva natten. jag lyfte att jag inte känner det som att hon vill vara med mig längre. Hon berättar att hon vill flytta tillbaka till sin lägenhet för som det är nu är jag bara en tråkig partner att komma hem till. hon vill att vi ska ses när vi faktiskt vill det. Hon ville bara vänta med att tala om det för mig.
I en månad har jag litat på henne även om hon inte gett mig ett enda skäl att göra det. jag har tänkt att det är för att allt är nytt för henne, för att hon vill leva ut lite av sin ungdom som ju gått förlorad. Jag har litat på att hon har kvar känslor för mig eftersom att hon lovat att säga till om det ändras. Istället har hon behandlat mig som skit. Jag har knappt sett henne på en månad och som jag skrev så pratar hon inte om annat än den här kilen. Hon har kanske träffat barnen någon kväll i veckan. Jag har fått ta allt ansvar för hennes hund, som jag egentligen inte ens skule få försöka uppfostra. Men värst är alla gånger hon sagt att hon ska komma hem., sagt att vi ska spendera tid med varandra men sedan inte gjort det. Som när vi såg 25 minuter av en film innan hon drog iväg för att gänget skulle ut.
Jag känner mig så ledsen och sviken av henne. Jag är inte längre arg. jag orkar inte vara det.
Jag ville mest skriva av mig. Jag har få vänner som jag kan snacka om det här med och den som skulle förstå har just nu nog med sitt eget. Så jag lämnar det till er typ.
submitted by lostpassword3896 to sweden [link] [comments]


2020.07.16 18:49 Arywar My long term partner had a flirt. I don't know how to cope with the afterwards: terapy of physical activities?

I deleted a very long post in favor of the very straightforward question you see in the title. He had a quite obvious and undeniable flirt, I called it quit between us as soon as I found it out, he apologized and apologized and buried me with attention and presents, and for now we are still together. However, since the very moment I found out about the other person, I am often feeling a very painful weigh on my chest; it feels like a black hole near the lungs that, in random moments of the day, makes me feel so sad and lost and stupid. It has reached the point that I have difficulty breathing. Its not constant, but it resurfaces daily and I can see it's starting affects my head in the everyday activities. So, good people of the world, should I see a psychologist/therapist or begin some kind of physical activity to get over it? I am in the economic position where I can choose only one of the two. If you have any questions just ask, English isn't my first language - as I am sure you have already notice. Apologies for any possible mistake.
submitted by Arywar to relationship_advice [link] [comments]


2020.06.21 23:25 Accomplished_Bet_700 Känns som att jag är ”färdig”.

Gillar igentligen inte såna här inlägg men har kommit till slutsatsen att det är det ända sättet jag kan uttrycka mig på ett bra sätt. Letar inte efter några snabba lösningar eller så, vill bara att nån lyssnar eller ja, läser. Mods får ta bort inlägget om det stör eller så. Med det sagt,
Hej! jag är en man i 25 års åldern. Har arbetat sedan studenten, skaffat bostad, bolån, körkort, rutiner, lärt mig laga mat, planera veckor, bli småfull på fredagskvällen etc. Skaffat mig några hobbys etc.
I runda slängar, det mesta som förväntas av en funktionell människa. En för många säkert bra tillvaro. Men jag har på senaste tiden börjat känna mig ”färdig”. Börjat inse hur meningslös tillvaron igentligen är.
Kommer alltid hem till en tom lägenhet. Ingen som säger hej. Fixar det som ska fixas, går till jobbet och jobbar tills man får gå hem igen. Kokar kaffe, värmer matlådan.
Börjat inse att såhär ser livet ut, tills man blir ännu mer värdelös och får gå i pension.
Försökt vända på steken, självförbättring, träning etc. Det har mest bara fungerat som distraktioner. Vissa saker har fastnat, aktiviteter och hobbys som jag utövar regelbundet. Men det förändrar inte faktumet att jag känner mig färdig med allt. Jag har åstadkommit allt jag kommer åstadkomma, allt efter detta är det bara förvaltning.
Jag har rest en del, Afrika, Nordamerika och Europa. Kändes mest trist och meckigt att flyga runt och gå överallt. Se allt man sett på film men i lite sämre skick. Träffa samma sorters människor, trevliga men inga jag kunde knyta an med.
Gett up på att aktivt försöka hitta en partner. Och börjat förbereda sinnet på att jag kommer vara ensam länge, eventuellt för alltid. Känns för tungt att misslyckas hela tiden. Hänger inte med i dajting världen och har inga direkta sociala eller professionella kanaler som kan möjliggöra långvarigare sociala kontakter med tjejer. Jobbar i en extremt mansdominerad bransch. Det här är inget ”incel” gnäll vill jag påpeka, förstår till fullo att det ligger på mig att ta ett initiativ till kontakt och förändring.
Att förbättra mig själv, Kan ta ett nej, ingen är skyldig mig något bara för att jag är kille. Orkar bara inte mer. Försökt med dejtingsajter och åkt på några träffar. Men det har aldrig riktigt funkat.
Testat diverse terapier men det enda som dom verkade vilja göra var att skriva ut piller. Blev bara värre av att ta den stigen så slutade med det. Har uppnått dom mål jag satte upp för några år sedan. Kommer inte på något mer jag vill göra och är bara trött. Vet inte vad jag ska göra dom cirka 60 år jag har kvar.
Hursom, tack för att ni tog er tid och läste.
submitted by Accomplished_Bet_700 to sweden [link] [comments]


2020.06.03 05:57 Yewthh My girlfriend suffers a lot from depression and ptsd and I need help

This will probably be a very long post but please I really need your help. (By the way sorry english is not my primary language)
I (M/23)was born in a pretty high class familly, very loving childhood, private school, many friends, good relationship with my parents.
My girlfriend (21), that I met 6 months ago, on the other hand was from a very poor familly, her parents were violent with her, never cared for her, didnt go to her graduation, didnt celebrate her birthday etc, she got bullied in school, she started terapy at 13 years old because one of her teacher saw that she was selfharming. At 15 she got sexually abused by a guy at a party and most of her few friends didnt believe her, and at 19 her bestfriend commited suicide. Bascially, there are a lot of injustices that she never asked for that happened to her and altho she seems ok now, she still suffer a whole lot and is very unstable... (which I understand completely)
When we started dating, she told me about all of those things and I quickly realized she needed someone to be there for her and that maybe she couldn't really be there for me (I'll explain later) and I'm really trying my best to be the perfect boyfriend.
So for the last 6 months, everytime something bad happened to her.. as little as being late for work or me being too much on my cellphone one night... you know stuff that most people would just go "ah it sucks but it happens, whatever"... she really overreacts to those things
When I say overreact it's like she would cry about it for hours and the couple next days she will be pretty mean with me and my reaction was always to be there for her and understanding.
The thing is... as time goes on... I realize that I need someone to listen to me too, and I also need support from my partner but she just can't.
If she does something not so nice to me (which happens a lot and most of the time for no reason at all) and I'm not happy about it and I tell her. She will cry for hours telling me how bad of a girlfriend she is, how much her life is a mess and that she wants to kill herself.
For example, today she told me she wanted to go to a friends house have some drinks and I wasnt too happy about it because she knows I have severe asthma and that it would be very bad if I get Covid-19 (This friend specifically lives in the worst neighborhood in the city for Covid and always invites friends over and just doesn't care at all for the virus). So I wasnt too happy about it and told her that if I was in her shoes I would do everything possible to limit my exposure to the virus to protect her.
Her reaction was crying for hours... and then she proceded to tell me how f*cked up her life was and that her parents don't love her and that she misses her friend who killed himself... while most people would just go "You're right I'm sorry"
So obviously I felt like shit telling her how I felt so I decided to cook an amazing dinner for her and when I was done cooking she told me it wasn't how she likes it...
So the problem I have is that I'm starting to struggle a lot being there for her emotionally because it's just too much. Even when I step on my own emotion and decide to suck it up and do everything in my power to make her happy... it's never enough....
And it's not like she doesn't know... she tells me all the time how bad of a girlfriend she is for being ungrateful when I do stuff for her and she really hates herself for reacting that way... but she's just too depressed and hurt by her past...
I just don't know what to do anymore, she went to terapy for 6 years and says it didnt help... which I doubt but I can't force her to go... I know she's a good person she's just not there mentally and emotionally, she's too hurt.
Anyone who struggles with depression or ptsd from childhood got any tips for me? I really love her and want to help her get through it but I feel powerless.
submitted by Yewthh to mentalhealth [link] [comments]


2020.05.25 20:51 Shogunglow Rant: Overenskomster eller ej, Wolt er det bedste job, jeg har haft i mit liv.

Og jeg har haft en del, alle lige svøbende for livskraft når du står bag kassen, rådner på din flade røv i timevis for at komme hjem og bøje dig for middelmådig udmathed. Der er intet, der har formået at fylde mig med vigør, som at piske min jernhest op ad Århus' stejleste bakker. Så kan man mærke i lårene dagen efter, hvor pengene kommer fra. Det er ikke fordi jeg er masochist, at jeg har nægtet at anskaffe mig en elcykel. Det er blot jobbets udfordrende natur jeg værdsætter. Hjernen udløser serotonin når vi ofrer os selv for vores mål, og som provisionslønnet kommer du ikke langt uden at sætte mål. Så når man dem, og det føles fantastisk, hvis ikke må man konfrontere sine egne utilstrækkeligheder. Det er terapi, nærmest en form for selvhjælp. Lønnen er heller intet at brokke sig over. I aftentimerne når efterspørgslen når sit højdepunkt er den tværtimod om side med akademikerløn. Jeg har en tilbøjelighed for at isolere mig, og jeg pines af melankoli hvis jeg sidder stille for længe. Jeg har dog kuren, og gud være mig fri, om Hr. og Fru Sovjet skal tage det fra mig. Der er tilsyneladende nogen der ser mit job som kætterligt. De ser mig som usolidarisk forræder, når jeg nævner hvad jeg laver for tiden, og er hurtige på aftrækkeren med kritik for platformøkonomiens utilstrækkeligheder. Hvis ikke, er de af slagsen der ser arbejde som præget af iboende tortur, rådvilde for hvordan jeg finder nydelse i udfordringen. Jeg ville nært gøre det gratis. Jeg ville aldrig i hundrede livstider bytte det sygepenge. De kalder mig for løn-slave, på engelsk bruges ordet wage-cuck. En fyr herinde sage i kritik af Wolt, at de kalder os "partnere", da de tager os i røven. I så fald må jeg genoverveje min seksualitet. Den måtte jeg lige af med, jeg havde fået nok af tvivlerne.
Edits
submitted by Shogunglow to Denmark [link] [comments]


2020.03.10 19:34 MagicHooji AITA for not having my sister's baby?

Throwaway account.
My twin sister, we'll call her J, and I (28f) have always been close. When we were little we would play babies with our dolls and talk about how when we got older we were gonna have babies at the same time so they’ll be bff’s. Then as we grew up it was more than obvious that we were pretty much polar opposites (think every cliche in the book: She was hot, prom queen, member (and eventually captain) of the school's volleyball team, while I was a shy, geeky and overweight girl), but even if we had different interests and navigated separate social circles, we remained very good friends.
Fast forward to now: J and her husband, P(30), have been married for three years and been trying to have kids for two. After many unsuccessful attempts (and a miscarriage on spring last year) the doctor told them J can't have kids. Then two weeks ago, we are hanging out at our parents’ house when J and P say they want to talk to me about being their surrogate.
I became a bit disenchanted about the whole motherhood thing when I was 16/17 and my partner and I (together since college) decided IF we want to have kids it won’t be in a 'traditional' way (none of us would like to be pregnant, and yes, I'm a lesbian). All of this is not unknown to J. Therefore, I told them I really didn't consider pregnancy as something I wanted to go through and that I was sorry. They told me to think about it, to which I answered there was nothing to think about, gave them my reasons (the main one being my ED for which I've been getting terapy but which still makes me incredibly anxious about the weight gain that comes with pregnancy), repeated I'm sorry and if I can help them in some other way I'll glady do it. And then shit hit the fan: J started to tell me how selfish I was, how I was ruining her dream of having a family and how she was there to support me with 'my problem' some years ago and I couldn't do the same for her now. I might have gotten angry told her she was being a complete bitch (mostly 'cuz I thought she had been there for me through the recovery of my ED because she loved me, but I guess she just wanted to have a chance to ask for a favour in return for her "support".) Anyway P then got angry too because I was being unreasonable for calling her a bitch and they stormed out.
Since then the story has gotten to the ears of most of our family (thank's mom) and half of them side with J&P saying I should help her because she's my sister while the other half thinks I'm not obligated to do it. My partner thinks too it’s my decision and our parents won't side with any of us (they think I can say no if I want to, but they won't tell J that it was mean to act like I owed her something).
So… AITA for not wanting to be my sister's surrogate?
TL;DR My sister and her husband want me to be their surrogate but I don't want to be pregnant for whatever reasons. They think I'm being TA and unreasonable.
submitted by MagicHooji to AmItheAsshole [link] [comments]


2020.03.10 16:53 BelleRosa16 How to deal with skin hunger?

Hi everybody, I'm a teenager, and i realized that I lack a lot of affection and toch in my life. I don't a partner, I just want a way to make myself fell better. My friends are not very touchy and I tried to hug them, but they pushed me away. I heard of touch terapy, but i live in Brazil, and I can't find anything of the type here. If somebody here is from SP or has a good advice, please help.
submitted by BelleRosa16 to u/BelleRosa16 [link] [comments]


2019.12.10 08:10 xMilih Ruined my life and failed at kill myself.

I have a depression very strong. I don't know what to do because i don't want to go to terapy, i just want all of this to end. I have/had a drug adiction (I say had because i'm trying to don't do it anymore), and EDS. I started to sniffing coke because it helped me to not feel hunger... I lost a LOT of weith. Eventually I had a overdose... But i can't stop doing coke because feel hungry made me very sad, and still on it.
Yesterday morning i left my partner because i think (and i know) that i'm a constant danger to myself and I don't want that to keep hurting him. Hours later i had an attack of anxiety very strong, he came with me, i don't want to do this so much longer so i'm gonna resume a little... Yesterday everything was traumatic for me. My partner said me that he don't want to see me again and blocked me, so why the fucking fuck he came when i left him and i had a anxiety attack?
I sleep a few hours and woke up with all my family in my house (I live with my dad only) saying that what i done to myself was too far and called the police. I runed away.
I don't want to spend holidays in a mental hospital, even knowing how bad i am. I just want to end my life. I think yesterday is a day full of memories that remembering them will make me cry for a long time.
and I also feel that despite having left my partner and that he has come to take care of me and then disappear definitively, it makes me feel really abandoned at the worst moment of my life. He literally came for a while and left, and now I need so much that he hugs me but I understand and respect that he doesn't want to be a caretaker of a mentally ill person.
I'm sorry for my english, i'm from argentina and don't know so much this languaje.
submitted by xMilih to SuicideWatch [link] [comments]


2018.07.09 15:38 Deus_Noctis Varför jag ser SD som mitt ända val... (Change my mind?)

Som en början så vill jag säga att jag är öppen för fakta. Jag kommer att framföra mina åsikter för att visa mitt resonemang, men kommer inte att debattera dem. Ni är såklart fria att skriva era egna.
Nu till huvudtexten:
Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Jag har nu bott i Japan i 5 år, där jag jobbar och har fru och barn. Varje gång jag hör från min familj i Sverige så verkar saker värre och värre. Den offentliga sektorn får gå igenom nedskärning efter nedskärning, mina släktingar får söka sig till privata kliniker för att få vård, köerna blir längre och längre, bostadsbristen blir inte bättre, osv. osv..
Min lillebror har fått vänta i snart 4 år för att få göra en undersökning för sin sociala fobi. Först så stängdes avdelningen han gick till vid det lokala sjukhuset, sedan så fick han börja om privat. Han går nu på terapi, men ingen behandling har ännu planerats. Det dröjer nog innan den kommer.
Mina halvsyskon vars far gick bort under väldigt traumatiska omständigheter har haft bättre tur, fast de bor i stockholm med bättre tillgång till vård än andra orter.
Något annat som har sjukt lång väntetid är väntan på visum. När man ansöker efter äktenskapsvisum kan det ta upp till två år. Och inte nog med det, Svenska medborgaren måste under ansökningsperioden befinna sig i Sverige, och den andre utomlands. Det betyder att jag skulle vara tvungen att skiljas från mitt 1åriga barn och min fru i kanske 2 år. Detta är oacceptabelt.
Jag kontaktade SD om detta, och de hade samma krav som nuvarande regeringen, att du ska ha försörjning och bostad. Dock hade de inga krav på var man skulle befinna sig. Dessutom skulle handläggningstiden under deras regering med förmodan minska drastiskt. Hade jag varit tvungen att åka hem själv en månad eller två så skulle det vara något annat. Helst ser jag att min familj får vara i Sverige på ett turistvusim i tre månader och att processen inte tar längre än så. Här i japan så tog det lite över en månad, och dom har hela Sveriges befolkning i sin huvudstad.
Problemet är att regeringens prioriteringar är helt snedvridna. Blir SD Sveriges största parti så hoppas jag på att vi kan få dessa prioriteringar i rätt ordning, så kanske vi kan hålla ett val där SD inte behövs alls nästa gång.
Detta är absolut inte invandrarnas fel. Det är regeringens fel att kulturklyftor ökat, att folk i förorten lever segregerade liv och att många är fattiga. Det är regeringen som skapar lånetagare och överbelastar välfärden.
Och på tal om kulturklyftor så tror jag inte på mångkultur utöver mat. Det inkluderar amerikanisering. För det första för att jag tycker om global multikultur. Japan är inte som Sverige, och Sverige är inte som Japan. För det andra för att människor självsegregerar sig till sin egna identitetsgrupp. Det är därför svarta (oftast) gifter sig med svarta och vita (oftast) gifter sig med vita i USA. Det är därför mina bästa vänner i Japan är Svenska. Om du är född i Sverige och inte identifierar dig som Svensk så är det ett problem både för dig och samhället. Är du inte född i Sverige så är det en annan sak, men du har ändå ett ansvar att respektera landet du bor i. Just som jag måste göra här i Japan. Även fast jag blir stoppad på gatan av polis och måste visa ID.
Jag måste dock säga att jag inte pratar om subkulturer, utan jag pratar om saker som separata badtider för kvinnor och män i simhallen, böneutrop osv. Kulturklyftorna är inte heller invandrarnas fel. Det är Sverige som segregerat invadrare i sina förorter i decennier.
Det sägs att i Sverige måste ”Svenskarna ta ansvar för att anpassa sig till det nya samhället”. Det motsatta borde vara en självklarhet. Denna artikel betyder egentligen inte mycket. Kände bara att jag var tvungen att ha någon grund bakom ett ådant citat.
Sen så är det sjukt att vi har en regering som låtsas som ingenting när det kommer till barngiftemål, könsstympning, hedersmord, våldtäkter, vandalisering och gängvåld. En regering som hellre låter riktiga barn bli utan asyl än att testa åldern på uppenbart vuxna män. Som förnekar att organiserat tiggeri jagar bort Svenska hemlösa.
Att SD inte är ett väldigt bra parti kan jag absolut hålla med om. Men de är de enda som vill göra något åt det som jag ser vara problemet. Immigrationspolitiken. Jag skulle kunna rösta på Medborgerlig Samling, men den rösten riskeras att bli kastad i sjön. Något måste hända snart. Jag vet inte om Sverige klarar 4 år till av denna politik. Kvinnors rättigheter kan jag slåss för när Sverige är stabilt igen.
TLDR; Prioritera medborgare över icke-medborgare, oavsett hudfärg. Minska köerna och jobba på att integrera invandrare i det Svenska samhället.
submitted by Deus_Noctis to svenskpolitik [link] [comments]


2018.02.14 13:26 Arknell [Seriös] Det är Alla Hjärtans Dag, du är singel, och det är okej, du är i gott sällskap...

Jag vill inte nödvändigtvis förbjuda skämt i den här tråden, men jag vill erbjuda en fristad och en hangout där alla singlar kan känna sig välkomna och tänka lite på livet, konstruktivt och utan stigma. Alla ni med partners, snälla: utöva självbehärskning, ingen Humblebrag eller "För mig som har partner kan jag verkligen relatera bla bla bla"-poster. Låt singlarna få ha denna.
/sweden har 190 000 läsare och många har nyss kommit ut ur en relation, eller har fortfarande ont trots att det har gått ett eller flera år, eller behöver lite tröst i ett samhälle där alla strömningar och värdegrunder pekar mot tvåsamhet. Google doodlen är här, TV-reklamerna är här, plakaten i affärerna är här, alla Valentines-memes är här.
"Och?!" tänker kanske många; det är givetvis många singlar som inte bryr sig överhuvudtaget om denna uppståndelsen, för att ni redan är bekväma i att vara själva just nu, all kraft åt er. Eller ni kanske vet att ni inte kommer vara singel så länge, eller man kanske faktiskt tycker det är skönt att vara singel just nu; alla ni som har tagit er ur en problematisk relation och för första gången på jättelänge kan lata er på en söndag utan att behöva ta på sig skjortan/blusen och besöka svärmosvärfar eller åka till nån kyrkogård eller dålig konsert, njut! Ni som haft en läskig eller medberoende-görande partner som manipulerat, eller kanske till och med en brottsling, njut av friheten.
Men det finns också gott om människor som törstar och våndas över att inte ha någon, och dom för vilka Valentine's Day kan vara lika irriterande och jobbig som jul och nyår kan vara för dom som inte har sina föräldrar eller släkt kvar, och saknar dom.
Det finns också dom som aldrig haft ett förhållande, av många olika anledningar.
Till alla er vill jag säga att det är okej. Vare sig ni har haft en lång relation, eller t om ett giftermål, som tog slut nyss, och ni inte har en aning om hur ni ska kunna hitta en ny att bygga bo med, eller ni bara känner er bittra över marknadsföringen, ta den här tiden att lära känna er själva och var bekväma i ert eget sällskap. Vi är alla ensamma när det kommer till kritan; vi föds ensamma och dör ensamma, inte ens våra fruar, makar, vänner, eller barn vet alla våra innersta känslor och minnen, våra orosmoln, hur våra stigar gått genom livet, alla hemligheter vi besitter (den där konstiga saken du såg i ett dike en gång, som du aldrig tänker berätta för en själ). Vi är inte telepater, och det är okej.
Det finns en liknelse inom mentalhjälp som kallas att "drunkna i en tum vatten", det vill säga att man känner sig utsatt och förtvivlad, trots att ens situation kanske skulle förändras bara man går runt hörnet, eller gör en liten ändring i sitt liv, kanske nånting man gått och funderat på att göra länge men skjutit upp av olika anledningar. Ibland är lösningen nära men man ser inte skogen för alla träden. Det är också okej.
Att vara singel kan ibland betyda att man tror att man kommer behöva "hålla ut" i flera år tills ens situation når nästa stadie. Pluggar du en intensiv utbildning som få kommer in på, och ett förhållande skulle vara för distraherande? Behövt flytta från din favoritstad? Sitter i fängelse? Går i djup terapi? Jag skapade den här tråden för att säga till dig att det inte behöver kännas som att du ska behöva "hålla ut". Att vara singel är ett normaltillstånd. Kanske din chans kommer nästa vecka, kanske nästa år. Det är okej. Kanske du känner att du behöver jobba på dig själv innan du träffar nån? Du kanske vill utbilda dig, träna, resa, avancera din karriär lite längre tills du nått en platå då du känner dig bekväm att släppa in en annan människa i livet utan att den personen skulle känna sig åsidosatt av din arbetsbörda eller dina åtaganden just nu (polis, byggarbetare, kriminaladvokat, memelord).
Du är okej, och du är i gott sällskap. Ha tålamod och låt andra vara glada för att dom hittat nån, dom var kanske ensamma i förrgår, och dom kan inte hejda sin glädje utan måste pussas i tunnelbanan, för dom har törstat en lång tid. Om du är öppen och redo att jobba för det, så kommer din chans. Men det måste inte vara idag.
Idag kan du bara ta det lugnt och släppa alla tankar på att jaga fatt i någon fort på Tinder eller Match.com, "bara för att inte vara ensam" (potentiellt självdestruktivt beteende i längden). Träffa kompisar, eller kolla en film med en mugg varm Oboy (undvik kanske tre flaskor vin), och vet att du inte är ensam. Vi är alla här på den här slemmiga lerbollen som flyger genom rymden, och vi delar en existens, det räcker.
Många människor gör det väldigt mänskliga misstaget att definiera sig själva utefter sin relation, eller sin titel eller sina ägodelar, och allt detta kan tas ifrån dig. Kanske du mår bra just nu för att du fick ett nytt jobb, eller en ny partner, eller vann på lotto. Om detta tas ifrån dig, och du inte är trygg i dig själv, kan det kännas som att mattan rycks bort under fötterna på dig. Att vara bekväm i sitt eget sällskap och inte spendera varje ensam stund i verklighetsflykt, förströelse, eller distrahering kan vara en livslång övning. Om man definierar sin lycka efter fysiska ting som kan förgås, exponerar man sig själv för risker. Emerson sade nånting fint om detta, i sin text "Self-Reliance", som handlar om ickekonformitet, civilkurage, och passivt motstånd (en text som inspirerade Gandhi):
Use all that is called Fortune. Most people gamble with her, and gain all, and lose all, as her wheel rolls. But leave as unlawful these winnings, and instead deal with Cause and Effect. Work to acquire will, and thou hast chained the wheel of Chance, and you shalt sit hereafter out of fear from her rotations. A political victory, a rise of rents, the recovery of your sick, or the return of your absent friend, or some other favorable event, it may raise your spirits, and you might think good days are preparing for you. Do not believe it. Nothing can bring you peace but yourself. Nothing can bring you peace but the triumph of principles.
submitted by Arknell to sweden [link] [comments]


2015.12.20 04:28 q2a13baab13 please help me, i dont know what to do :(

im working as a high voltage fitter, and she's at home because she's not ready for work yet
me and my gf have been together for about 1 year now. and lived together for 3-4 months she had a guy using her for sex. calling her a whore and on.... but i got her out off it, and shes super happy about it. she also was staring to get eating disorder, but i got her out of it also. and when she was younger she almost got raped, and goes to terapy. says shes over it, and i can se the different from now and then. we are usally having sex 2 times in one month and the last month we did not have sex at all. she would rather give a handjob then have sex with me. when we met we had sex 2-3 times a week, but have died over the year. just 1 months after we got togheter she was unfaithful to me. (they did not have sex, they made out) and she cryed everyday, but i diceded to give her a second chance. and after that we are telling we love each other. and want to live the rest of our life with each other. so there are our relationship healthy, because we defently love each other
and when we are having sex she tells me that we should have sex more often. and im saying yes we should. but we dont have sex more often. so i have tried to speak with her about it, but she always tells me life is not about sex. and i agree to that, but in a healthy relationship the are partners have sex with each other often. if im not wrong. and i have started asking myself if im doing something wrong, or if the relationship is at it's end. but ive tried to speak with her about it, but she tells me it's her fault we dont have sex. calling her self fat, and really picking her self down. im taking her out on dates and telling her how beautifull she is and on...
she is a girl that loves to sleep, she can sleep all day long if she wants... when im getting home from work 15:00 after 7,5 hours work day, she can easy go to sleep. and she told me if it wasent for me she would kill her self long time ago...
and i really want to get this relationship back on track, im not taking this easy and want it to work. so please people help me out here... i really need some advise on what to do.
submitted by q2a13baab13 to DeadBedrooms [link] [comments]


Parterapi - Nikolaj Lie Kaas og Sidse Babett Knudsen får ... Therapy Partner - Practice Management Software (The Story of Dr. Stuart) - 2013 EX PARTNER TERAZİ, AKREP BURÇLARI ESKİ SEVGİLİ TAROT AÇILIMI 15 KASIMA KADAR❣ How a Narcissist Is Diagnosed: Live Therapy Session with ... Female Orgasm Video - How to Give Your Woman an Orgasm ... TherapyPartners - YouTube terapi sogok ontong Terapi Andre Bikin Titi Kamal Nangis Terus - YouTube

Therapy Partner Solutions

  1. Parterapi - Nikolaj Lie Kaas og Sidse Babett Knudsen får ...
  2. Therapy Partner - Practice Management Software (The Story of Dr. Stuart) - 2013
  3. EX PARTNER TERAZİ, AKREP BURÇLARI ESKİ SEVGİLİ TAROT AÇILIMI 15 KASIMA KADAR❣
  4. How a Narcissist Is Diagnosed: Live Therapy Session with ...
  5. Female Orgasm Video - How to Give Your Woman an Orgasm ...
  6. TherapyPartners - YouTube
  7. terapi sogok ontong
  8. Terapi Andre Bikin Titi Kamal Nangis Terus - YouTube
  9. Full Body Massage Therapy Techniques, How To Give Back ...

Ini Talk Show adalah program talk show masa kini yang menghadirkan tamu-tamu yang seru, unik dan menginspirasi. Program ini mengambil latar sebuah rumah deng... Watch this entire video series on spotting & coping with narcissism instantly HERE: http://bit.ly/35abXZN In this video, psychologist and narcissism expert D... http://tinyurl.com/orgasmartsjason - There are lots of different ways to give the woman in your life an orgasm and one of those ways is through clitoral stim... This is the story of Dr. Stuart. Instead of enjoying private practice, he was drowning in paperwork, chasing clients for payment, running to the bank and scheduling constantly. After trying ... In this series of video Emmy, a retired massage therapist will show you how to give a great massage to your friends, loved one or partner. ♥ Start Your Two W... EX PARTNER💔 TERAZİ, AKREP BURÇLARI💔 ESKİ SEVGİLİ TAROT AÇILIMI 15 KASIMA KADAR💔 🖤 ... Hipnotik Tarot Terapi Okuması Ayşegül Ergin #AklımdakiKişi - Duration: 28:30. Parterapi er bare en kanon god film. ;D Men dette klip er bare grineren. ;D Søren Pilmark, Nikolaj Lie Kaas og Sidse Babett Knudsen. Lake Area Therapy Services Welcome Video - Therapy Partners Physical Therapy St Paul MN - Duration: 3 minutes, 18 seconds. Terapi Suara Burung Sogok Ontong Biar Cepat Gacor - Duration: 4:06. Syarief Partner 96,499 views. 4:06. Terapi SOGON malas bunyi Jadikan Sogok Ontong NYAUT GACOR - Duration: 11:09.